|
SMAKPROV |
| Timandra förlag • Giraffen i skyn • Innehållsförteckning |
|
(En berättelse från zulu-folket) För mycket länge sedan var babianen och leoparden vänner. En dag hade leoparden jagat haren (du vet ju varför leoparder jagar harar, eller hur?) tills haren hade tagit skydd i en håla. Leoparden kallade på sin vän babianen och bad honom vakta hålan medan hon gick till floden för att dricka. Babianen gick med på detta, och slog sig ner bredvid det hål där haren hade försvunnit. Det var en varm dag och ganska nära middag. Efter en stund började babianen slumra till och snarkade snart lätt. Haren hörde snarkningarna och kröp tyst ut. Just som han hoppade iväg i säkerhet kom leoparden tillbaka. Hon såg haren försvinna över kullen och fylld av vrede for hon fram till den sovande babianen och slog till honom så att han vaknade. ”Din värdelösa apa!” röt hon. (Detta var en förfärlig förolämpning eftersom babianer avskyr att bli kallade ”apa”.) ”Du har låtit den fina, feta haren komma undan. Det är min lunch du har slarvat bort, din dumma apa!” Hennes ögon blixtrade ilsket. En arg och hungrig leopard är ingen lugnande syn, och babianen började backa av rädsla. Men leoparden var inte klar med honom. Hon tog tag i den skrämde babianen och skulle just skälla ut honom ännu värre, när känslan av babianens varma kropp mellan hennes tassar fick henne att tystna mitt i en mening. Hennes ögon glimmade, och hon slickade sig om läpparna. ”Hmm… eftersom du har tappat bort min måltid tror jag att du passar bra istället!” Deras tidigare vänskap var bortglömd och hon öppnade gapet för att ta ett bett. ”Iiih!” skrek babianen. ”Vänta, du vackra! Låt mig åtminstone få sona mitt brott på ett riktigt sätt. Vet du inte, du mest sköna av varelser, att bästa sättet att döda en babian är att släppa den från en hög höjd? Vi slås sönder i många små bitar och blir till en enkel och mör måltid för jägaren.” Leoparden var förvånad. Hon stannade upp för att fundera. När babianen såg henne tveka tjattrade han på och lät henne inte få någon tid att tänka. ”Släng bara upp mig i det här trädet!” pladdrade han på. ”Du ska se att jag kommer falla ner och öppnas precis som en mogen melon.” Leoparden kunde inte motstå tanken, så hon slängde babianen högt upp bland grenarna ovanför. Snabbt som blixten klättrade babianen upp i säkerhet bland de tjockaste taggarna i toppen. Han började skratta. Han satt där och skrek skällsord högt och länge åt leoparden, och kallade henne varenda fult ord han kom på, så högt han bara kunde. Han kallade henne till och med för skabbig katt – och det fick hennes gula ögon att blixtra av vrede. Andra djur började samlas omkring trädet, ditlockade av oväsendet. Leopardens stolthet klarade inte av det, och hon satte av med svansen piskande av ilska. Leoparden glömde inte förolämpningarna, och hon förlät dem aldrig. Än i denna dag äter leoparden hellre babian än något annat kött. Och babianen skriker av skräck vid blotta åsynen av sin dödliga fiende. © Timandra förlag  |